Bitter, less, depp, frustrerad, you name it! På allt! Vart tog alla vänner vägen? Det är väl frågan jag ställer mej själv oftast. Var det när jag träffade Tom?
Blev jag tråkig då? Jag ser det inte så iallafall. Men det känns som att det var då telefonen plötsligt dog. Blir man automatiskt toffel när man blir tillsammans med nån? Det var ju inte direkt att vi satt hemma varje helg och kramades i soffan framför tvn som dom flesta andra nykära gör, vi va/är ute i stort sätt varje helg men nått hände där i början som gjorde att folk hörde av sej mer och mer sällan. 
Ingen ringer och frågar vad som händer till helgen eller om man ska ta en fika längre. Hör jag av mej så säger dom oftast att dom inte kan men att "vi kan ta det imorgon" eller vad dom nu säger för dag, men jag har lärt mej att ignorera det förslaget för oftast hör dom iallafall inte av sej. Eller är det jag som ska höra av mej igen? Nej det anser inte jag, men det kanske är fel?
För några år sen om nån frågade om jag hade nån som stod mej riktigt nära kunde jag säga flera stycken, nu...kan jag faktiskt inte nämna en enda...inte i sala iallafall. Jag vill bara bort från den här staden, den har inte direkt nått att ge förutom deppression.
"Du har ju Tom" brukar jag få höra...Ja, jag har Tom och det är jag glad för men man behöver nån mer än den man är tillsammans med, iallafall jag, kan ju inte direkt snacka skit om honom med honom ;) hehe närå, PUSS!

Och nej, det här var inte menat som ett "det är så synd om mej" inlägg. Kände bara att jag behövde skriva av mej lite frustration och stora frågetecken som jag har i skallen.